Trädgård

Grön rehabilitering

Vad gör du på din fritid då? frågade han.
Jag förstod inte frågan. Vad menar du? svarade jag.
Ja, har du någon hobby?
Hobby, vem har tid med något sådant? Jag jobbar ju!

Jag hade motvilligt gått med på att gå till läkaren. Eller snarare blivit tvingad, om sanningen ska fram. Hjärtat rusade, öronen susade, synen försvann, mitt minne fungerade inte, jag tappade bort ord. Jag jobbade alldeles för långa dagar och hade helt rationaliserat bort fritiden. Sov gjorde jag omkring fyra timmar per natt. Vem kan sova när man då har tid att svara på alla mail? Varenda kvart av mitt liv var inrutad i ytterst noggrann planering. Hur tog jag på mig kläderna snabbast? Hur snabbt kunde jag promenera till jobbet? (Jag promenerade inte på slutet, jag sprang.) Hur handlar jag snabbast? Äta, hinner jag verkligen det? Jag höll i möten på jobbet och när jag kom ut från möteslokalen mindes jag ingenting. Jag var på huvudkontoret i Paris och höll i en presentation men minns ingenting av mina tre (eller var det fyra?) dagar där.

När frågan från doktorn kom tyckte jag nog allt att han var lite dum. En kvinna som satsar allt på karriären har inte tid för någonting annat. Att träffa vänner var oerhört stressande, då behövde jag ju lämna jobbet i tid. Efteråt mindes jag aldrig något om vad vi pratat om.

Det tog drygt nio månader av sjukskrivning innan jag sov en hel natt för första gången. Jag sprang runt i min lägenhet på dagarna som en hamster i ett hamsterhjul. Rädd för att jag missat eller glömt något. Jag hoppade högt vid minsta lilla ljud. Jag kunde ibland inte duscha för jag mindes helt enkelt inte hur jag satte på duschen. På promenad i mitt närområde kunde jag helt plötsligt glömma var jag var och inte hitta hem.

Ett år in i min sjukskrivning flyttade jag ihop med mannen i mitt liv. Den mest kärleksfulla och omtänksamma man någon kan drömma om. Det var underbart, men faktiskt också förknippat med ångest. Min utmattningssyndrom gjorde att jag på något sätt tappade bort min identitet. Vem var jag utan mitt jobb? Vem var jag när jag inte längre var stadstjejen som jobbade massor, med mina högklackade som alltid klippertiklackade när jag rusade fram längs asfalten. Nu skulle jag ta steget och flytta 20 minuter utanför stan.

Till huset hörde en bergstomt på 1100 kvadratmeter. Det stressade mig i början. Så mycket att sköta och ta hand om. Skynda, klippa gräs, gräva, skynda… Sakta men säkert fann jag dock något mycket större i det hela. Det blev min gröna rehabilitering. Det gröna kan du inte skynda på. Det tar den tid det tar. Att ha händerna i jorden och lorta ner sig är underbart. Att rensa ogräs är mindfulness. Då kan jag, oftast, stänga av allt annat. Alla tankar som rusar, alla måsten som jag inbillar mig att jag fortfarande har.

Så här två år senare sover jag fortfarande dåligt. Jag har kronisk värk i mina muskler, är fortfarande så ljudkänslig att jag har öronproppar när jag åker buss och jag reagerar oerhört starkt på minsta lilla sak som stressar mig. Då är det som om jag sprungit ett maraton. Det tjuter i mina öron konstant (stressutlöst tinnitus) och jag glömmer fortfarande saker. Vissa dagar är det svårt att bara skriva ett kort sms då jag blandar orden eller helt enkelt glömmer bort dem och ersätter med ett helt annat ord. Jag vaknar aldrig och känner mig utvilad. Ibland är jag så trött att jag har svårt att prata, jag får ta i för att få fram ett ord. Så varför starta en blogg då? Jo, jag känner att jag vill öva på att skriva igen och kanske få min hjärna att vakna till lite. Sen vill jag liksom föra en dagbok över min trädgård. Kunna gå tillbaka och se när jag satte vad och hur det gick. Helt för min egen skull faktiskt.

Jag är på något sätt ändå tacksam för min utmattningssyndrom, även om jag har haft riktigt svårt att acceptera hur dålig jag blivit och att jag kanske aldrig blir helt återställd. Att hjärnan är påverkad, att jag måste vila efter minsta grej jag tagit mig för, att jag aldrig får känna mig pigg – det är klart att det är tufft. Jag har skämts, haft dåligt samvete och känt mig värdelös. Men å andra sidan så känns det som om jag fått ett liv. Ja, faktiskt. Vardagen är fortfarande svår men jag njuter ändå av livet på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Tänk att en solig dag ta med kaffekoppen ut i trädgården och sitta där medan min lille mops ligger vid mina fötter och biter i en trädgren. Hade någon sagt att jag skulle göra det för några år sen hade jag nog inte trott att den människan var riktigt klok.

Och nu har jag ett svar på frågan från min doktor. Ja, jag har en hobby. Min trädgård! Det är lycka det.

snö.jpg
Lagom till att jag beslutade mig för att börja blogga, och det kändes som om våren var alldeles runt hörnet, då spelade Kung Bore oss ett spratt.

One thought on “Grön rehabilitering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s